Olika sätt att medicinera
Nu när vi vet vad kroppen gör med läkemedel ska vi se hur varje formulering (ett läkemedels form) kan påverka absorption, distribution, biotillgänglighet och utsöndring.
De olika sätten att ta läkemedel:
- Tabletter
- Stolpiller och vagitorier
- Sublingualt
- Transdermalt
- Inhalatorer och nässprejer
- Ögondroppar
- Intravenöst (iv)
- Intratekalt
- Intramuskulärt (im)
- Subkutant (sc)
Tabletter
De flesta läkemedel ges i form av tabletter, som sväljs ned via munnen. Denna administreringsväg (peroral) är oftast det enklaste sättet att tillföra läkemedel. Tablettform fungerar bra med sura läkemedel (eftersom magsäckens insida är sur) eller fettlösliga läkemedel (som snabbt absorberas av cellerna). Läkemedel som består av proteiner, t.ex. insulin eller interferon-beta, bryts ned i magsäcken på samma sätt som proteinet i livsmedel, vilket innebär att oral administrering inte är särskilt effektiv.
Stolpiller och vagitorier
Varje läkemedel är utformat för såväl en viss sjukdom som en viss administreringsväg. Stolpiller, som stoppas i ändtarmen, och vagitorier, som stoppas i slidan, kan kännas obehagliga men de är bra när man vill ha en ”lokal effekt” – med andra ord om läkemedlet används till att behandla tjocktarmen, slidan eller livmodern. Stolpiller är också en bra läkemedelsform för patienter som är illamående eller kräks, eller som inte kan ta medicinen via munnen.
Sublingualt
Läkemedel som ges under tungan (sublingualt) är bra när medlet måste verka snabbt och patienten måste kunna ta medlet själv. Sublinguala läkemedel går snabbt ut i blodet via den känsliga munslemhinnan och undgår därför de perorala läkemedlens ”första passage-effekt”. Ett exempel är glycerylnitrat, som ges sublingualt för angina.
Transdermalt
Läkemedel som ges transdermalt går in i kroppen via huden. Det ges antingen som kräm eller plåster. Krämer används oftast när man vill ha en lokal effekt på huden (t.ex. för ett insektsbett eller utslag).
Plåster innehåller en reservoar av läkemedel som frisätts långsamt och jämnt under en viss tid. Läkemedlet passerar genom huden och in i blodet, som för det vidare genom kroppen till målvävnaden.
Transdermal tillförsel av nikotin i plåster minskar de abstinenssymtom som uppträder när man slutar röka. Plåster används också till att ge hormonersättningsterapi under klimakteriet, glycerylnitrat för angina och skopolamin mot sjösjuka.
Inhalatorer och nässprejer
Inhalation används till flyktiga och gasformiga anestetika och läkemedel som påverkar lungorna (t.ex. för astma). Inhalerade läkemedel når blodet snabbt och undgår ”första passage-effekten”. Lungorna innehåller ett vidsträckt nätverk av mycket små luftblåsor (alveoler). Tillsammans bildar de en stor yta genom vilken läkemedlet kan passera från den inhalerade luften till blodomloppet.
Utöver de vanliga avsvällande medlen, ges ibland läkemedel av mycket små proteiner (som kallas peptider) i form av nässprej. Skälet är att man ska slippa täta injektioner. Som exempel kan nämnas gonadotropinfrisättande hormon (mot infertilitet) och antidiuretiskt hormon (ADH – för att främja vattenretention). Du kanske har hört talas om ADH under namnet desmopressin, ett medel som används vid MS för att hämma urinutsöndring under natten. Även antihistaminer mot förkylning ges ibland i form av nässprej för att läkemedlet ska distribueras direkt till det tilltäppta området.
Ögondroppar
Ögondroppar används nästan uteslutande för att tillföra läkemedel direkt i ögat (t.ex. för behandling av glaukom eller en ögoninfektion). För att ögondroppar ska fungera effektivt måste de vara fettlösliga. En viss del av läkemedlet absorberas till blodet.
Injicerbara medel: intravenös injicering (iv)
Intravenös administrering innebär att en lösning innehållande läkemedlet injiceras direkt i vener. Injicering är det snabbaste och mest direkt sättet att ge ett läkemedel och man undgår också ”första passage-effekten”. Bolusdosen av läkemedlet går först till hjärtat och därefter till blodomloppet. För vissa läkemedel ges hela dosen på en gång och för andra tillförs dosen under en viss period (en infusion). Du kan ha fått intravenösa injektioner av steroider, t.ex. metylprednisolon.
Injicerbara medel: intratekal injicering
Intratekal administrering innebär att man placerar nålen i området kring ryggmärgen så att läkemedlet administreras direkt till centrala nervsystemet. Svår spasticitet vid MS behandlas ibland med t.ex ett spasmolytikum med spinal angreppspunkt, som kan administreras intratekalt. Även medel för ryggmärgsbedövning (t.ex. under förlossningar) ges intratekalt.
Injicerbara medel: intramuskulär injicering (im)
Vissa läkemedel injiceras direkt i en muskel. Eftersom muskler har en riklig blodtillförsel kommer läkemedlet snabbare ut till resten av kroppen än vid oral tillförsel. Om muskeln masseras efter injektionen ökar blodgenomströmningen och därmed påskyndas distributionen till resten av kroppen.
Vid behov av långsam tillförsel kan man ge intramuskulära injektioner av läkemedel med förlångsammad frisättning eller i depåform.
Intramuskulära injektioner kan ibland vara ganska smärtsamma eller obehagliga därför att de tränger djupt in i muskelskikten där det finns rikligt med nerver. Om ett blodkärl punkteras kan ett blåmärke uppstå. Intramuskulära läkemedel behöver inte ges lika ofta som intravenösa eller subkutana (se nedan) injektioner, men de bör initialt ges av utbildad vårdpersonal eller under ledning av utbildad vårdpersonal eftersom det krävs vissa färdigheter för att ge en sådan djup injektion och man måste veta hur man undviker träffa ett ben eller en nerv.
Trots det tar människor själva regelbundet sina intramuskulära injektioner när de har undervisats av utbildad vårdpersonal och känner att de behärskar tekniken. Alternativt besöker man till exempel en distriktssköterska för att få hjälp med injektionen.
Injicerbara medel: subkutana injektioner (sc)
Vid subkutana injektioner distribueras läkemedlet till vävnaden strax under fettlagret under huden. De är inte särskilt smärtsamma eftersom det finns mycket få blodkärl och nervändar i underhudsvävnaden. Läkemedlet absorberas vanligtvis långsammare (och därför jämnare) än vid intramuskulär injicering. Vid behov av långsam tillförsel kan depåläkemedel användas. Det finns en gräns för hur mycket läkemedel som kan tillföras genom subkutana injektioner (volymen får inte vara för stor). Precis som vid intramuskulära injektioner underlättas absorptionen om injektionsstället masseras. Lokala reaktioner kan förekomma på injektionsstället men man kan bemästra detta problem genom att byta injektionsställe.
Människor som behöver subkutana injektioner kan lära sig att ta injektionerna själva. När de har undervisats av utbildad vårdpersonal, klarar de sig på egen hand och får därigenom större frihet. Många människor tar regelbundet subkutana läkemedelsinjektioner på egen hand.
Olika nålar på olika sätt
Eftersom den subkutana nålen skall tas i underhudsfettet är den tunnare och kortare jämfört med den grövre och längre intramuskulära nålen, som skall stickas djupt ända in i muskelskiktet.
Nålen till vänster på bilden är en extra tunn subkutan nål (0.30 mm i diameter) jämförd med en vanligt förekommande intramuskulär nål till höger
Stickschema för subkutan injektion (sc), interferon beta 1-b
Nedan finner du en schematisk bild med rekommendation var du kan injicera subkutant med interferon beta-1b.
Är du osäker, rådfråga alltid din kontaktsjuksköterska.
Injektionshjälpmedel, subkutan injektion (sc)
Om du av någon anledning känner rädsla eller obehag av att injicera läkemedlet subkutant, kan många gånger en så kallad AUTOINJEKTOR vara ett bra hjälpmedel. Autoinjektorn är ett helautomatiskt injektionsverktyg som du manuellt laddar med den med läkemedel färdiguppdragna sprutan. När du trycker på avfyrningsknappen sticks nålen in och läkemedlet injiceras automatiskt. Användandet av en autoinjektor har också visat sig kunna minska eventuella lokala hudreaktioner vid injektionsstället (ref 1-2).
Bipacksedeln är viktig
Du som använder beta-interferon hittar en bipacksedel (faktablad) i läkemedelsförpackningen.
Bipacksedeln innehåller viktig information om läkemedlet och du bör läsa den noggrannt. Stilen är ganska liten i bipacksedeln och anledningen till detta är att läkemedelsföretagen vill försäkra sig om att all information finns med.
Är det något som du inte förstår, bör du kontakta din neurolog för rådgivning.
Varför spruta och inte tablett?
Läkemedel i gruppen interferon-beta är proteiner. Därför kan de inte tas oralt eftersom de då skulle brytas ned i magsäcken. Av detta skäl injiceras de antingen subkutant eller intramuskulärt.
Referenser
1. Use of an automated injection device for the delivery of interferon beta-1b
Carlo Tornatore and Denise Bartlett
Washington DC
Presented at Congress: 2001: 126th ANA, Chicago, USA
2. Tolerability of interferon beta-1b (Betaferon®/Betaseron®) can be significantly improved using both interferon-free needle and automated injection techniques
Tornatore C, Bartlett D
Washington DC, USA
Presented at Congress: 2002: 12th ENS, Berlin, Germany
