Att vara kär...
30 oktober 2009
Hugh Grant…släng dig i väggen.
Vilken kraft det ger att vara förälskad. Att vara riktigt, riktigt kär att man glömmer både tid och rum. Att se in i ett par ögon och se hela världen öppna sig! Att låta sig hållas av ett par armar man inte känt så länge, men känner sig helt hemma i. De armar man hela livet har vetat finns och längtat till men aldrig tidigare hamnat i. Att varje schlager som skrivits är dagens sanning! Det ger styrka, energi och livslust.
Det tar väldigt mycket tid också har jag märkt. Tur att inte all människor är så här tok-kära hela tiden varje dag för då skulle kanske jorden gå under. Man glömmer vilken dag det är, att det faktiskt kommer en morgondag. Att räkningar ska betalas och att jobbet inte upphör att existera bara för att den stora kärleken har promenerat in i livet. Alla vardagliga sysselsättningar känns mest som belastningar. Det är så mycket annat man vill göra istället. Äta långa frukostar med tända ljus och nybryggt kaffe. Leka med barnen tillsammans och bjuda hem alla man känner, så att de också får möta världens åttonde underverk. Och ha egen tid att utforska varandra och göra saker tillsammans, samtala om livet, om vad vi har varit med om, om vilka vi är, om vad vi vill och sedan också omsätta det i praktiken.
Jag vill bara umgås med min kärlek och mina barn, våra vänner och hans vänner. Lära känna denna fantastiska människa, min tvillingsjäl ordentligt. Ta ifatt alla år vi har längtat efter varandra utan att vi visste att vi fanns. Egentligen skulle försäkringskassan ha ett bidrag som heter kärlekspenning som funkar precis som sjukpenning. När man blir kär kan man känna sig sjuk på ett sätt. Man blir ofokuserad på vardagliga rutiner, man har ingen ork att ta tag i vissa måsten utan flyger iväg i tankarna på det finaste man vet istället. Man kanske får svårt att äta av längtan och har timslånga samtal varje gång man hörs för att man har så mycket att säga och så mycket vilja att lyssna på sin livskamrat. Därför skulle man kunna ta ut kärlekspenning i alla fall 90 dagar på ett år för att kunna landa ordentligt. Tycker jag.
Jobbet kan helt klart bli något lidande. Alla kvällar jag fått förfrågan om att uppträda har helt sonika satts i jämförelse med att vara ledig och älskande istället. Nu har ju mitt förnuft gjort sig påmint och det säger att jag måste försörja mig själv och barnen i alla fall. Att det är svårt att köpa spaghetti på konsum och betala med ett leende. Eller att huset inte bara kan värmas upp av enbart kärleksenergi. Så jag har inte valt bort alla jobb. Men jag har velat göra det. Ingenting känns speciellt viktigt mer än att vi får vara tillsammans och skapa en egen vardag och framtid för oss alla. Och Hugh Grant existerar inte i mitt system alls längre. Det är som den pajasen aldrig har funnits…
Lyckan i att möta kärlek på detta sätt som vuxen och faktiskt haft turen att möta rätt man gör att det är lätt att satsa allt på ett kort. Och det gör jag gärna! Har satsat hela min själ i en tidigare relation som inte höll, men den gav två vackra barn istället. Vi vet aldrig vad livet har i förberedelse åt oss, men jag har inte blivit skrämd att inte våga älska igen. När jag mötte Mannen med stort M så visste jag på en gång att det var vi som är gjorda för varandra. Som tur var beskrev han det på samma sätt. Efter en första trevlig vänskaplig middag en söndagskväll, när tiden gick alldeles för fort skiljdes vi åt och gick var och en hem till sig. På morgonen dagen efter ringde han och sa: - Jag vill gärna träffa dig igen… varje dag… hela tiden, faktiskt. Precis det ville jag med. Vi var överens! Och på den vägen är det…
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
