Idag bestiger jag Mount Everest!
1 september 2011
Ikväll är det dags! Dags att utmana sig själv på alla plan. Se om psyket och kroppen håller för den största planerade utmaningen hittills i mitt liv. Av egen fri vilja kommer jag att utsätta mig för risker och hårt arbete, kanske till och med blod, svett och tårar för att nå mitt mål.
Tanken på att utföra denna bragd, denna övermänskliga prestation har funnits i drömmarna i flera år. Jag har tidigare bara avfärdat dem som just drömmar och fantasier. Inte kan väl jag… inte håller min kropp för det...jag kan inte utsätta mig för den pressen…min kropp är för dåligt tränad…jag kommer att avlida…så har tankarna gått runt.
Men sedan har längtan att klara det tagit över. Längtan att stå på toppen av Mount Everest, att känna att man har övervunnit sig själv och sitt eget motstånd. Känna att kroppen har tränats försiktigt och gradvis blivit starkare och starkare för att nå målet. Längtan att kunna styra tankar och kropp till ett mål som jag tidigare trodde var omöjligt. Och nu är det som sagt dags!
Med mig på expeditionen har jag ett helt lag av goda vänner. Vi kommer att ta oss igenom uppgiften tillsammans. Vi har peppat varandra längs vägen under uppladdningen och när orken eller energin har trutit för en av oss, har alla i teamet lyft upp den trötte och peppat och sporrat för att alla ska orka vidare. Det känns skönt att inte göra detta ensam. Hur resultatet än blir av vår planerade utflykt så har en vinst varit att bara genomföra detta från planering till mål.
Jag vet inte vad det är jag har varit mest rädd för? Att inte orka mentalt eller att kroppen ska paja ihop. Nu har jag på ett organiserat och målinriktat sätt tränat både sinnet och lekamen till att klara av att nå målet ikväll. Att ta ett steg i taget i lugn takt för att till slut nå målet… sakta men säkert.
Och nu är det bara några timmar kvar innan det riktiga äventyret kan börja. Att genomföra etappen på det sätt jag har tränat för. Det pirrar i magen, adrenalinet pumpar och tankarna flyger, tänk om det blir oväder, tänk om jag tappar orienteringen, tänk om jag inte klarar det… Så just nu denna timme är målet att bara intala mig att ta mig till bergets fot för att sedan kunna utföra det jag har tränat till. MOUNT EVEREST du vackra berg! HERE WE COME!!!
Nu är det ju kanske lite missvisande att kalla Vårruset i Västerås (ett 5 km långt springlopp) för Mount Everest, men för mig är det samma sak..
Bara att prova ut skor och joggingkläder har varit ett hinder att komma över. Bara att ta sig ut i spåret har varit lika tufft som att kämpa med tyngder i syrefattiga kammare. Bara tanken på att stå på en startplats med tusentals andra joggare för att trängas på samma spår i 5 km har känts som total galenskap. Det gör det fortfarande. Men är det det som krävs för att få ett officiellt kvitto på att jag kan ta mig runt 5 km, i något snabbare takt än att gå, så tuggar jag i mig det nu. Att genomföra detta har för mig erfordrat lång planering och träning på samma sätt som bergsbestigarna gör, så visst är Vårruset 2011 mitt eget mega-stora berg.
Tänk att jag så länge trott att detta varit omöjligt: Till dess jag ändrade mitt eget sätt att tänka och lade upp en personlig plan för just den träning som jag behöver för att nå fram. Det största motståndet tidigare har varit mina egna tankar… Vilka berg vill du ta dig över?
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
