Jag nådde nästan målet…hurra!
7 november 2011
Att man ger sig själv en present eller firar med champagnegalopp för att man NÄSTAN nådde målet… Att man klappar sig på axeln och säger: WOW, vad NÄRA att jag lyckades… Det händer inte så ofta. Även fast syftet att man saktar in på takten är för att man ska orka längre än två dagar till. Att stoppa, ta igen sig och flytta fram målet en liten bit kan vara en bra strategi. För att nå det senare. Det kan vara att gå ner i vikt, deadlines på jobb, föreställningar eller springa ett lopp.
Det är att inte komma riktigt ända fram, att inte riktigt räcka till, att inte orka det man har föresatt sig… som oftast räknas. Känslan av att känna sig helt värdelös kan lätt infinna sig när man har insett fakta: Allt blev inte som det var tänkt. Jag klarade inte att nå målet. Vad misslyckat! Förklaringarna varierar. Jag hann inte, kunde inte, ville inte, vågade inte, förmådde inte även fast jag försökte. Eller. Jag var tvungen att prioritera. Det gick helt enkelt inte denna gång.
I huvudet snurrar förebråelser. Skuld, skam, ångest. Det är stora känslor.
Oftast handlar det inte om att vi har mördat någon, gjort ett grovt ekonomiskt brott eller ens sårat någon annan genom att vara notoriskt otrogna. Vi har inte ens försummat våra barn. Vi har bara missat att lyckas med något som vi själva har bestämt att vi ska klara av på en viss tid. Varför reagerar vi som om vi har gjort något riktigt kriminellt eller djupt omoraliskt?
Vad ska andra tycka? De tycker helt säkert att jag är minst lika misslyckad som jag själv tycker att jag är. Vad ska andra säga? Herregud, så dumt… hur trodde hon att det skulle vara möjligt från början? Vad ska andra tro? De kanske tror att jag är lat, inte har försökt, att jag har struntat i det eller inte ens kunnat uppgiften från början. De kanske tror att jag har ljugit.
Det är inte konstigt att många av oss, slår knut på oss själva som fjolårets hopprep, och tvinnar armar och ben och uppgifter och lösningar kring oss för att lyckas med allt. Av rädsla just för vad andra ska tycka och säga. Det är svårt att lyckas när allt vi ska göra fjättrar oss mer och mer likt en tvångströja. Vi kör på ändå. För att vi vill bli omtyckta. För att vi inte vill göra andra besvikna eller sätta andra i klistret. Eller bara för att vi har sagt att vi ska göra uppgiften. Vi vränger oss ut och in för att klara av alla måsten och krav vi har omkring oss.
MEN är det verkligen andra som tycker saker om oss? Är det inte vi själva som skriker slår och sprakar på den som redan ligger ner av ansträngning? På oss själva.
Vi skulle väl aldrig drömma om att klaga så på någon annan. Vi vill lyfta och peppa andra. Eller hur? Annars börja med det. Börja också med att uppmuntra dina egna kloka val, modiga beslut, och hylla att du lyssnar på kroppens signaler. För det är inte någon som mår bättre av att du kör slut på dig. Så om det händer att du måste avbryta något som varit viktigt för dig. Att livet har kommit emellan dig och målet. Att du måste flytta möten eller premiärer, att du väljer att gå i mål i Stockholm maraton sist av alla eller till och med bryta loppet istället för att köras in i mål i en likbil för att du sprungit för snabbt…
Den dagen som du känner: JÄSINGEN, jag fixar inte det jag har bestämt… Krama om dig själv för att du har deltagit, För att du försökt, för att du gjort så gott du kunnat utifrån alla förutsättningar du har haft att ta hänsyn till. Var glad för det du fått med dig på vägen, i form av träning, kunskap och färdigheter. Till och med nya erfarenheter. Det du har gjort är att ha tagit hand om dig själv innan du har sprungit rakt in i den berömda väggen. Och det är väl värt att fira! HURRA,HURRA, HURRA! Jag lyckades NÄSTAN… det är världsklass på det! TJOHO! Här ska firas!
Lisa Lundin
Klicka här för att kommentera krönikan
Du måste vara registrerad och inloggad på mötesplatsen för att kommentera krönikan.
Klicka här för att logga in eller registrera dig.
